Fortsätt till huvudinnehåll

Skrivpuff, 14 februari - inspirationsord: SNUVIG

Samlad gick han in i undervisningssalen. Det var hans första dag som lärare på den nya skolan. Eleverna förväntade sig inte mycket. De hade skrämt bort de flesta. Ingen klarade av att undervisa dem. Det hade nästan blivit en sport för dem att knäcka sina nya lärare. Många av eleverna led i det tysta. Tyckte synd om de nya lärarna och försökte få rektorn att förstå, utan att bli påkomna av klassens härskare.

Han såg direkt vilka elever han måste få över på sin sida. Han visste att hans första framträdande i gruppen var avgörande.

Han stegade längst bak i klassrummet till den tillsynes mest ointresserade av killarna och gav den förvånade pojken ett papper i handen.
- Jag är snuvig idag, skulle du kunna läsa? frågade han.
- Vi vänder på klassrummet idag, fortsatte han och började visa eleverna hur de skulle vända sina bänkar och stolar.

Nästa dag visste inte klassens härskare var de skulle placera sig i klassrummet längre. De hade förlorat sin makt.

Kommentarer

Anna sa…
Bra! Hör erfaren klokskap här...:)
Vilken sagolik tanke - fram för kreativt tänkande i skolsalarna :)

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...