Fyrahundra steg kvar, trehundrafemtio steg kvar. Hon gick med nedsänkt huvud och tittade på sina fötter. Det pulserade och värkte i hennes hälar. De nya skorna hade gett stora skavsår. Varje steg var en plåga, men hon ville inte ta av sig dem, de var så vackra. Ingenting kunde få henne att tappa räkningen på stegen. Tvåhundraåtta steg kvar. Skoldagen hade varit långtråkig och varm. Etthundrasjuttiotvå steg kvar. Det skulle inte finnas mycket att skriva i dagboken om skoldagen. Det viktigaste i livet fanns hemma hos mamma och lillasyster. Hon var ofta arg över att hennes mamma tvingade henne att gå i skolan, men när hon kom hem rann ilskan alltid av henne. Femtiotre steg kvar. Nu skulle hon snart få hålla sin dotter i sina armar igen.
I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila
Kommentarer
Välkommen till skrivpuff. Gå gärna in och läs och kommentera andras texter. Det brukar vara uppskattat och är ett sätt att få respons på egna texter och besökare till sin blogg.
Jag kommenterar andras texter. Jättespännande att se vad andra gör av dina inspirationsord.
Tänkte fråga dig hur man länkar. Tack! :)
Undrar om perspektivet byttes till slut?
Så intressant du byggde upp berättelsen :)
Min Skrivpuff
fundersam :)