Fortsätt till huvudinnehåll

Snart ett år!

Nu har vi snart bott här i Brunstorps By i 1 år.

Lite nostalgi från Eketrägatan och vår gamla lägenhet:

Det var underbart att ha det här stora fina trädet precis utanför vardagsrumsfönstret och sovrumsfönstret, men jag saknade sååå att bara kunna gå ut, utan att behöva gå ner för en massa trappor. Och det kan jag NU!

Det här fönstret tyckte jag jättemycket om i lägenheten! Nu har vi massor med fönster i vårt nya boende! =) På bilden ser ni det stora fina trädet på sommaren!

Det var framför allt på sommaren längtade jag ut till solen och packade med mig: något att sitta på, vatten, något att läsa m.m. och gick sedan tre trappor ner och runt hyreshuset ut på gräsmattan. Sommaren 2008 har jag bara gått ut och satt mig på vår veranda. Underbart!


Vi gjorde verkligen rätt som flyttade hit!

Idag har jag och Lenny varit ute på promenad! Vi promenerade till Matbiten och käkade pizza och sedan promenerade vi hem igen!

Dags att äta lite kvällsmat och tända ljus!

Mys!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila
3 kommentarer
Läs mer

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.
En kommentar
Läs mer

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...
4 kommentarer
Läs mer