torsdag 19 december 2019

Tjugofyra dagar - dag tjugo - Elsie

Isak åkte till köpcentrat efter att han lämnat Marika igår och var borta i några timmar. Jag var aldrig orolig. Jag visste att han skulle köpa fler julklappar och att han ville ge mig tid att svara på hans brev. Till en början kunde jag inte få ner en enda mening på papper. Jag slängde papper efter papper innan jag kom igång, men när jag väl började skriva kunde jag inte sluta.

"Isak, tack för ditt brev. Jag har funderat så mycket på hur vi ska lära känna varandra igen och jag hade aldrig tänkt på att vi kunde skriva brev till varandra. Vilken bra idé!

Jag träffade Leif när jag var 19 år. På den tiden drack alla alkohol på helgerna och kanske drack din pappa och hans vänner lite mer än oss andra, men det var inget jag tänkte på. Det hörde liksom till ungdomskulturen på något sätt, men när åren gick och vi blev äldre, så fortsatte din pappa att dricka och inte bara på helger, utan också på vardagar.

När Nettan föddes så var han nykter i några veckor. Han var lika glad som jag över att bli förälder, men en kväll var det fotbollsmatch på TV och han öppnade en flaska starksprit igen. Sedan dröjde det inte många månader innan jag blev gravid igen. Jag funderade på att lämna honom, men insåg att jag inte hade råd att försörja två barn ensam. Så jag stannade kvar.

Leif var verkligen stolt och glad när du föddes, men den här gången slutade han inte dricka. Han skulle fira att du fötts med cigarr och en grogg. Jag orkade inte protestera, utan hade fullt upp med att ta in att jag blivit tvåbarnsmamma.

Min pappa hade Nettan hos sig när jag låg på BB. Jag hade aldrig vågat lämna henne ensam med Leif. Det var min pappa och Nettan, som hämtade dig och mig och körde hem oss från BB.

Jag förstår att min pappa har varit mer som en fadersgestalt för dig, men tvivla aldrig på att du inte var den son Leif önskat sig. Det var du. Han var alltid stolt över dig. Du var hans ögonsten, även om han inte kunde uttrycka det eller visa dig det.

När du sa upp kontakten med oss var det Leif som sa att jag skulle ringa dig varje söndag. Du svarade aldrig, men han gav inte upp. Varje söndag bad han mig ringa dig till och med söndagen när han dog. Han var inlagd på sjukhus under en längre tid med förstorat hjärta. Jag var ofta hos honom på sjukhuset och han verkade ha förstått allvaret med alkoholen, men som du vet var det för sent. Han sa att han skulle gå med i Anonyma Alkoholister när han kom hem från sjukhuset. För första gången sa han till mig att han skulle sluta dricka alkohol. När söndagen kom, så bad han mig ringa dig. Några minuter senare var han död. Hjärtat, och säkert flera andra organ i kroppen, orkade inte längre.

När Leif dog hade vi inte träffat dig på tio år. Under dessa tio år, så gjorde jag inte mycket med mitt liv. Jag träffade såklart Nettan, Filip och Liv, men resten av tiden jobbade jag för att dölja Leifs alkoholmissbruk. Det var en sådan skam. Jag torkade spyor, släkte fimpar, som håll på att tända eld på huset, tömde ut sprit i slasken, när han sov ruset av sig och däremellan var jag på jobbet och städade. När jag ser tillbaka på de åren, så var det enda jag gjorde att städa, både hemma och på jobbet.

Du träffade Marika år 2010, samma år som Leif dog. Då levde jag som i ett vakuum. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med livet. Jag saknade dig, men var glad att jag hade Nettan och hennes barn, mina barnbarn, så nära mig. En dag berättade Nettan att hon anmält mig till en akvarellkurs. Min första tanke var att jag inte skulle gå dit, men ju närmare kursstarten kom desto mer sugen blev jag på att möta andra människor. Jag var egentligen inte så intresserad av att måla, utan jag kände ett behov av att inte längre sitta ensam hemma varje kväll.

Under de nio år som passerat sedan jag började på akvarellkursen, så har jag målat hundratals tavlor. haft en utställning på biblioteket och börjat hålla i egna kurser i akvarellmålning. I sommar ska jag ha en kurs här hemma för första gången. Jag tänkte tillverka barkbåtar och låta kursdeltagarna måla av dem när de ringlar sig fram i bäcken.

Jag har ofta ångrat att inte jag byggde barkbåtar med dig eller att inte jag och du gick till garaget och snickrade ihop var sin lådbil. Våra roller var så stereotypa. Jag kunde inte bryta dem. Jag ångrar det ofta. Men jag har en idé. Jag tänkte att vi kunde bygga var sin lådbil under dagarna fram till jul. Garaget är för kallt nu, men vi kan ju använda Leifs kontor. Det har ju stått och samlat damm i tio år. Det är dags att det blir lite liv i det rummet.

Tack för ditt brev Isak. Jag ska visa dej några av mina tavlor när du läst mitt brev.
Stor kram från din mamma"

4 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Fint brev. Har inte följt med i alla delarna av din julkalender men de avsnitt som jag läst har berört mig.

http://tittelina.blogspot.com sa...

Ja fint, berörande brev!

Ljusletaren sa...

Underbart berättat. Känns som att det är små bitar ur ditt eget liv/ kram

Ellinor Wikman sa...

Åh, så glad jag blir! Tack för era kommentarer!

Julkalender 2020

 Under höstterminen har jag skrivit en tredje julkalender om barnen i Lerdala. Under decmeber månad kommer jag blogga igen. Då blir det julm...