- Leif, förlåt för att jag inte
varit här på länge, sa jag när vi kom fram till graven. Det var då det hände.
Isak la sin arm om mina axlar. Jag var så nära att börja gråta igen. Bet mig i
läppen och svalde hårt. Fortsatte att prata, styrkt av Isaks stöttande arm.
- Leif, du gjorde det inte lätt för mig. Jag behövde några
år att läka innan jag kunde gå hit. Förlåt!
Efter några minuters tystnad, så
började även Isak prata till den stora stenen, där bland alla andra stora
stenar. Jag blev helt chockad över orden, över styrkan i hans röst. Han måste
ha velat säga det länge. Åh, min son. Var har du varit?
- Pappa, jag är inte arg på dig
längre. Du vet att jag varit förbannad. Tyvärr så pass arg att jag inte kom på
din begravning. Jag tänker inte be om förlåtelse för det. Jag kunde helt enkelt
inte komma. Det finns så mycket vi aldrig pratat om. När jag träffade morfar
häromdagen, så insåg jag att han var en bättre pappa än vad du någonsin varit.
Han lärde mig allt han kunde. Var fanns du pappa? VAR FANNS DU PAPPA?
Jag tog hans hand när hon började
skrika. Inte för att hejda honom utan bara för att visa att jag fanns där som
stöd. Han sjönk ihop och satte sig på den frostiga marken. Jag hörde honom
viska:
- Förlåt pappa! Jag kanske inte
var den son du ville ha?
Det gjord ont i mig att höra det,
men jag kunde inte säga något. Jag behövde tid att tänka. Jag har tjugo dagar
kvar. Vi har tjugo dagar kvar.
2 kommentarer:
Hur kommer jag åt de dag jag missat? I mitt fall 3 o 4?
Hej MammaLee,
Nu kan du se de olika delarna i bloggjulkalendern (för mig finns de till höger, men jag läser på datorn) och klicka på de du missat.
Kram Ellinor
Skicka en kommentar