Göteborgs gator ligger tomma och öde. Det är tidig morgon och jag ser adventsstjärnor och adventsljusstakar i lägenhetsfönstren. Det är kallt ute, riktigt biter i kinderna, men händer och fötter är varma, lika så öronen. Jag ogillar att frysa om händer, fötter och öron. I arla morgonstund kan jag fantisera om att alla andra känner sig lika ensamma som jag. Då ser jag dem inte hand i hand. Jag ser dem inte le mot varann.
Puderlätt snö faller och smälter i mitt hår. Det är första december, lördag. Snart är gatorna fulla av liv. Gatans julbelysningen lyser upp min väg och jag undrar vart mina julgardiner är. Uppe på vinden? Eller göms de kanske av oskyldiga sommargardiner i garderoben i hallen? Om bara jag ser dem vad är då meningen med att hänga upp dem? Funderar vidare och kommer fram till att idag är en sådan dag då jag är i stort behov av att ta ner Kay Pollaks bok från bokhyllan och läsa några sidor.
I hemmets lugna vrå skalar jag av mig plagg efter plagg och glider ner i mina mjuka tofflor. Den gamla vanliga plankan i golvet knarrar när jag går över vardagsrums golvet. I bokhyllan finner jag snart den lilla tunna boken "Att växa genom möte". Men om jag aldrig möter någon?
Svaret inom mig kommer blixtsnabbt: "Valet är ditt." Jag ler dagens första leende och funderar över att utmana mig själv. Kanske skulle jag besöka en mataffär full av människor? Då skulle ett möte bli oundvikligt. Imorgon?
Mauro Scocco - En sång till dom ensamma
Puderlätt snö faller och smälter i mitt hår. Det är första december, lördag. Snart är gatorna fulla av liv. Gatans julbelysningen lyser upp min väg och jag undrar vart mina julgardiner är. Uppe på vinden? Eller göms de kanske av oskyldiga sommargardiner i garderoben i hallen? Om bara jag ser dem vad är då meningen med att hänga upp dem? Funderar vidare och kommer fram till att idag är en sådan dag då jag är i stort behov av att ta ner Kay Pollaks bok från bokhyllan och läsa några sidor.
I hemmets lugna vrå skalar jag av mig plagg efter plagg och glider ner i mina mjuka tofflor. Den gamla vanliga plankan i golvet knarrar när jag går över vardagsrums golvet. I bokhyllan finner jag snart den lilla tunna boken "Att växa genom möte". Men om jag aldrig möter någon?
Svaret inom mig kommer blixtsnabbt: "Valet är ditt." Jag ler dagens första leende och funderar över att utmana mig själv. Kanske skulle jag besöka en mataffär full av människor? Då skulle ett möte bli oundvikligt. Imorgon?
Mauro Scocco - En sång till dom ensamma
Kommentarer
Tack för kommentaren hos mig!