Midsommarbordet stod dukat. Inga dyra grejer, papper och plast. Då dundrade det till. Åska och skyfall. Jag duckade för regnet när jag sprang ut på bryggan och dök ner i det varma vattnet.
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer