Fortsätt till huvudinnehåll

Skrivpuff 26, februari 2016 - inspirationsord: lite håll

Fåglarna kvittrade och träden knoppades. Jag andades in doften av grönska. Jag stannade upp, stretchade lite vid en bänk längs strandpromenaden och tänkte:
- Lite håll ska inte stoppa mig.
Tog en dextrosol från fickan på träningsjackan och joggade vidare. Plötsligt började någon springa efter mig. Jag sprang fortare. Han flåsade mig i nacken. Så obehagligt. Vem var han? Ville han skada mig?
- Du tappade dina nycklar, pustade han.
Jag stannade, vände mig om och såg in i ett par ärliga blå ögon.
Etiketter:

Kommentarer

Tintomara sa…
Snygg vändning! :)
22 februari 2016 kl. 10:25
Ljusletaren sa…
Håller helt med i det Irrbloss säger /kram
22 februari 2016 kl. 11:13
http://tittelina.blogspot.com sa…
Så kan de gå :-). Det blir gärna så att vi blir rädda när vi blir förföljda.

Låter så skönt att andas in grönska. Längtar till den tiden.
22 februari 2016 kl. 11:43
Kalle Byx sa…
Gillar vändningen.
22 februari 2016 kl. 15:00
B i r g i t t a sa…
Verkar vara ett lovande möte :)
23 februari 2016 kl. 00:58
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila
3 kommentarer
Läs mer

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.
En kommentar
Läs mer

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...
4 kommentarer
Läs mer