I min ungdomsdagar arbetade jag som småskolelärarinna i byns församlingshem. Varje solig vårdag när jag vandrade hem längs grusvägen fann jag en pojke sittandes bakom en lada. Han var i min brors ålder. Några och tio. Hans hud måste varit mycket känslig för han satt under ett svart paraply för att skydda sitt ansikte för solen. Han höll en bok i sin högra hand och paraplyt i den vänstra. Jag sparade minnet som en liten pärla kring min hals och nu på ålderns höst brukar jag plocka fram det och begrunda det. Jag kan inte längre gå, men i minnet traskar jag sorglöst fram på grusvägen fylld av barnskratt från en dag på mitt arbete. Varje gång jag passerar pojken undrar jag vad han läser. En dag ska jag gå fram och språka med honom. Åh, vad jag ser fram emot detta!
I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila
Kommentarer