Han gick ju så nära. Gränslös. Hade det varit någon annan än han hade det varit påträngande. Riktigt, läskigt jobbigt. Ingen annan människa får inkräkta så här på min zon. Ingen annan människa. Bara han. När vågade jag släppa honom så här nära? När blev han insläppt i min zon? Hur gör en människa för att få tillträde här?
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer
Påträngande