Vägen tillbaka (del 3 - sista delen)
Läraren kom in i klassrummet. Han var medelålders och fortfarande naturligt blond. Leo hade ofta tänkt att han hoppades att hans hår var lika fräscht när han blev 50+. Läraren i svenska var bra, men för Leo gjorde det ingen skillnad. Han orkade inte gå till skolan ändå. Det hade nog inte spelat någon roll om han hade haft världens bästa lärare.
Denise iakttog läraren framme vid tavlan. Han skrev riktigt snyggt. "Grupparbete - dystopier" läste hon och log. De skrivna orden kändes som en bra start på det nya livet. Hon hade bestämt sig för att stanna på en och samma plats, åtminstone tills hon var klar med sina gymnasiestudier. Dystopier var det bästa hon visste. Böcker och filmer som beskriver det vi människor fruktar allra mest i det samhälle vi lever i, så som att solen aldrig mer skulle gå upp, att elektriciteten försvann och aldrig mer kom tillbaka, att robotar eller aliens skulle ta över vår planet och att bara ett fåtal människor kämpade kvar för att överleva.
Leo hade aldrig hört talas om ordet dystopier. Han blev inte stressad över det, trots att han inte träffat Denise på så många år, så kände han sig trygg med henne. Efter bara några minuter vid hennes sida hade han tonat in hennes lugn. Dystopierna kunde bryta isen. Hon kunde berätta och han kunde lyssna. Plötsligt insåg han: imorgon skulle han vilja gå till skolan för första gången på väldigt länge.
Läraren kom in i klassrummet. Han var medelålders och fortfarande naturligt blond. Leo hade ofta tänkt att han hoppades att hans hår var lika fräscht när han blev 50+. Läraren i svenska var bra, men för Leo gjorde det ingen skillnad. Han orkade inte gå till skolan ändå. Det hade nog inte spelat någon roll om han hade haft världens bästa lärare.
Denise iakttog läraren framme vid tavlan. Han skrev riktigt snyggt. "Grupparbete - dystopier" läste hon och log. De skrivna orden kändes som en bra start på det nya livet. Hon hade bestämt sig för att stanna på en och samma plats, åtminstone tills hon var klar med sina gymnasiestudier. Dystopier var det bästa hon visste. Böcker och filmer som beskriver det vi människor fruktar allra mest i det samhälle vi lever i, så som att solen aldrig mer skulle gå upp, att elektriciteten försvann och aldrig mer kom tillbaka, att robotar eller aliens skulle ta över vår planet och att bara ett fåtal människor kämpade kvar för att överleva.
Leo hade aldrig hört talas om ordet dystopier. Han blev inte stressad över det, trots att han inte träffat Denise på så många år, så kände han sig trygg med henne. Efter bara några minuter vid hennes sida hade han tonat in hennes lugn. Dystopierna kunde bryta isen. Hon kunde berätta och han kunde lyssna. Plötsligt insåg han: imorgon skulle han vilja gå till skolan för första gången på väldigt länge.
Kommentarer