Meningen hände i luften. Ofullständig. Han fick aldrig tala till punkt. När han försökte påtala det avbröt hon honom alltid. Alla hans tankar kapades, medan hennes tankar fick fritt spelrum. Han kände sig halv. Snart skulle han upphöra helt att berätta för henne om sina tankar och känslor. Han skulle bli osynlig.
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer