Fortsätt till huvudinnehåll

Skrivpuff, 5 februari - inspirationsord: FNITTRA

Ifrån skogsgläntan såg hon hur han vackla till.

Triumferande fnitter fick hennes grönsvartmålade läppar att blotta ett uns av hennes vita tänder.

Han återfick balansen och böjde sig ner för att avlägsna pilen.

Hon såg sin chans att vinna mark, men längtade efter att få se honom lida lite till.

Den inre smärta han åsamkat henne kunde inte mätas med fysisk smärta, men det här var bättre än inget. Mycket bättre än ingenting.

Hon visste inte att tiden var så knapp, att njutningen var så flyktig.









Likt en panter kastade han sig över henne. Gömstället var röjt och hennes ögon var uppspärrade. Fnittret fastnade i halsen. Han var så tung. Hon spände varje fiber i sin späda kropp, men hade inte en chans. Om hon lyckades träffa med en enda spark, så skulle hon kanske få honom ur fattning. Borra in stålhättan i det färska öppna såret.

Kommentarer

foxy sa…
Japp, håller på henne... häftiga vändningar i dina historier.
Bra! Blir det en fortsättning?
Charlotta sa…
Lite fantasy-känsla, pilen får mig att kastas in i en värld utan tidsperspektiv.
Jag tänkte inte skriva någon fortsättning, men Charlottes kommentar fick mig på andra tankar.

Det är här så häftigt! Tack vare Skrivpuff och ALLA som kommenterar varje dag har jag äntligen både självkänsla och självförtroende när det gäller att skriva och plötsligt är MÅNGA härligt projekt i rullning. Tack! Tack! Tack!

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...