De står på gatan utanför mitt fönster och skriker. Jag gömmer huvudet under kudde och låter täcket omsluta min vilsna kropp. De skriker att du inte finns längre och jag vill inte höra. De är så högljudda att det känns som om väggarna vore av papp. Du finns visst. Du kan inte dö. Du får inte dö.
De är tysta en stund och jag hinner tänka. Du finns. Du kommer alltid att finnas.
När minuter blir till timmar och jag vaknar till liv, så inser jag att du är här. Jag kan inte se dig, men jag kan känna din närvaro. Du är förundrad över att livet hade ett större syfte och att du faktiskt lyckats riktigt, riktigt bra. De har slutat att ropa utanför fönstret. Inte konstigt att de var så högljudda, de var ju lika förtvivlade som jag.
De är tysta en stund och jag hinner tänka. Du finns. Du kommer alltid att finnas.
När minuter blir till timmar och jag vaknar till liv, så inser jag att du är här. Jag kan inte se dig, men jag kan känna din närvaro. Du är förundrad över att livet hade ett större syfte och att du faktiskt lyckats riktigt, riktigt bra. De har slutat att ropa utanför fönstret. Inte konstigt att de var så högljudda, de var ju lika förtvivlade som jag.
Kommentarer