Letade efter rätt ord, men kunde inte finna dem. Längtade efter att någon skulle förstå hur han tänkte. Innan han släkte lampan igår hade han det så klart för sig. Han visste exakt vad han skulle säga, hur de skulle reagera och hur han skulle bemöta deras reaktioner. Förändringens tid var inne. Det var självklart för honom, men ingen annan tycktes se det. Han var modfälld och så nära att ge upp tanken på förändring. Då plötsligt vände hon sitt ansikte mot honom och frågade om hans åsikt. Orden kom precis så som han hade önskat. Ordvalen, tonfallet och inlevelsen var precis rätt. Precis så han hade föreställt sig att han skulle presentera det. Allas ansikten vändes mot honom. Till och med kollegan, som skulle komma att utgöra den största motståndaren till förändringen. Diskussionen tog en annan vändning än vad han hade väntat sig. De verkade förstå. De verkade verkligen förstå. Fredagens morgonmöte väckte hopp. Han hade sått ett frö och plötsligt var de flera som vattnade.
Somliga menade att han flanerade. Jag ansåg att han marscherade ty jag var varse om hans förflutna. Genom åren hade han måhända slagit av på takten något, men det var givet att stegen hade rytm. När andra stannade och fotade solens glitter i sjöns blanka yta gick han vidare, samma takt, om än långsammare med åren, samma takt, "ett, två, ett, två....".
Kommentarer