måndag 2 december 2019

Tjugofyra dagar - dag tre - Elsie

Vi sa inte många ord till varandra igår heller. Jag försökte. Eller gjorde jag det? Det var så länge sedan någon bodde här. Jag önskar att jag hade talets gåva, att jag kunde få honom att börja prata med mig. Vi har iallafall kommit överens om att vi ska åka och hälsa på min gamla pappa idag. Den enda släkting jag har i livet, förutom Isak och hans syster.

Kanske kan pappa var en länk mellan mig och Isak. En möjlig väg för oss att hitta tillbaka till varandra.

I frysen finns kanelbullar som jag bakade för några veckor sedan. Pappa brukar minnas mamma när han äter dem. Ibland delar han ljusa minnen med mig. Ibland börjar han gråta, för att de minnen som kommer till honom är dystra. För Isaks skull hoppas jag att han minns ljusa tider idag.

Isak ber att få köra bilen. Det är ovant för mig att sitta bredvid och jag bromsar på en osynlig bromspedal på passagerarsidan hela vägen till ålderdomshemmet. Isak kör inte speciellt fort och inte är han vårdslös i trafiken heller, men jag tycker inte om att inte ha kontroll över bilen.

Pappa sitter i dagrummet när vi kommer. Personalen har rullat in honom dit. Hans händer är så förstörda av ledbesvär, så han kan inte längre använda dem. Jag håller mig lite i bakgrunden och låter Isak gå fram först.

Jag förundras över hur lika de är i profil. Pappa känner igen Isak direkt och ger honom en klapp på kinden. Isak är på väg att böja sig ner för att ge honom en kram, men hejdar sig och tar hans hand istället. Den hand som precis nuddat hans kind.

- Isak, lilla Isak, så stor du blivit, säger pappa och tittar på Isak som satt sig på en stol mittemot.
- Hej morfar, va liten du blivit, säger Isak och avvaktar för att se pappas reaktion. Det tar några sekunder innan pappa uppfattar vad Isak sagt. Han boxar i luften och grimaserar:
- Men jag är fortfarande snabb, säger han och boxar i luften igen. De brukade alltid träna boxning tillsammans när Isak var liten, ja, ända upp i tonåren.
- Hur har du det? undrar Isak och tar upp en kortlek som ligger på bordet bredvid dem.
- Det är långsamt. Tiden går så långsamt, säger pappa och skakar på huvudet.

Personalen bjuder på lussekatter och jag ber dem bjuda pappa på kanelbullarna någon dag när det passar. Han är sentimental och Isak behöver inte mer av det. När vi åker hem lägger Isak huvudet på sned, tittar på mig och säger:
- Han kommer inte leva när jag kommer hem igen. Det var fint att få säga hejdå till honom.

Inga kommentarer:

Julkalender 2020

 Under höstterminen har jag skrivit en tredje julkalender om barnen i Lerdala. Under decmeber månad kommer jag blogga igen. Då blir det julm...