Fortsätt till huvudinnehåll

Tjugofyra dagar - dag tre - Elsie

Vi sa inte många ord till varandra igår heller. Jag försökte. Eller gjorde jag det? Det var så länge sedan någon bodde här. Jag önskar att jag hade talets gåva, att jag kunde få honom att börja prata med mig. Vi har iallafall kommit överens om att vi ska åka och hälsa på min gamla pappa idag. Den enda släkting jag har i livet, förutom Isak och hans syster.

Kanske kan pappa var en länk mellan mig och Isak. En möjlig väg för oss att hitta tillbaka till varandra.

I frysen finns kanelbullar som jag bakade för några veckor sedan. Pappa brukar minnas mamma när han äter dem. Ibland delar han ljusa minnen med mig. Ibland börjar han gråta, för att de minnen som kommer till honom är dystra. För Isaks skull hoppas jag att han minns ljusa tider idag.

Isak ber att få köra bilen. Det är ovant för mig att sitta bredvid och jag bromsar på en osynlig bromspedal på passagerarsidan hela vägen till ålderdomshemmet. Isak kör inte speciellt fort och inte är han vårdslös i trafiken heller, men jag tycker inte om att inte ha kontroll över bilen.

Pappa sitter i dagrummet när vi kommer. Personalen har rullat in honom dit. Hans händer är så förstörda av ledbesvär, så han kan inte längre använda dem. Jag håller mig lite i bakgrunden och låter Isak gå fram först.

Jag förundras över hur lika de är i profil. Pappa känner igen Isak direkt och ger honom en klapp på kinden. Isak är på väg att böja sig ner för att ge honom en kram, men hejdar sig och tar hans hand istället. Den hand som precis nuddat hans kind.

- Isak, lilla Isak, så stor du blivit, säger pappa och tittar på Isak som satt sig på en stol mittemot.
- Hej morfar, va liten du blivit, säger Isak och avvaktar för att se pappas reaktion. Det tar några sekunder innan pappa uppfattar vad Isak sagt. Han boxar i luften och grimaserar:
- Men jag är fortfarande snabb, säger han och boxar i luften igen. De brukade alltid träna boxning tillsammans när Isak var liten, ja, ända upp i tonåren.
- Hur har du det? undrar Isak och tar upp en kortlek som ligger på bordet bredvid dem.
- Det är långsamt. Tiden går så långsamt, säger pappa och skakar på huvudet.

Personalen bjuder på lussekatter och jag ber dem bjuda pappa på kanelbullarna någon dag när det passar. Han är sentimental och Isak behöver inte mer av det. När vi åker hem lägger Isak huvudet på sned, tittar på mig och säger:
- Han kommer inte leva när jag kommer hem igen. Det var fint att få säga hejdå till honom.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Vägen fram - del 4 av 24

Morgonpromenaderna känns roligare nu, när jag kan läsa inköpslistan där hemma. Jag kan den förvisso utantill numera, men roas ändå av att läsa den. Kanske skulle jag kunna unna mig att sova lite längre och inte bry mig om om jag möter någon på promenaden, men jag är inte riktigt redo än. Mobilalarmet för fortsätta ljuda klockan fem ett tag till. Jag har fått ny energi och det känns inte alls svårt att hitta julgardinerna. De ligger ju där i garderoben i hallen, där jag alltid brukar lägga dem. Jag sätter på radion på hög volym, så att jag kan höra den från köket till både vardagsrummet och sovrummet. John Lennon sjunger Happy Christmas med ömhet i rösten. Julgardiner hängs upp i varje rum. Jag måste ha stege för att nå upp till gardinstängerna. När allt är klart får jag en impuls att köpa nya blommor att ha i fönstren, kanske julstjärnor. Kanske nästa gång jag är i affären? På kvällen tar jag fram mobilen medan jag tittar på nyheterna på TV. Jag börjar skriva ett sms till medmänni