Fortsätt till huvudinnehåll

Tjugofyra dagar - dag ett - Elsie

Isak sitter bredvid mig i bilen. Han är fyrtio och jag vet inte vem han är längre. Jag har tjugofyra dagar på mig att lära känna honom på nytt, sedan åker han vidare. På juldagen lämnar han landet och stannar minst ett år i Australien.

Jag sneglar på honom, där han sitter i passagerarsätet. Jag kör den välkända skogsvägen till vårt hus, Isaks barndomshem, i lungt tempo. Vägen är inte plogad och bilen skapar djupa hjulspår i snön. Jag känner mig orolig, men är osäker på om det är mina känslor eller jag känner Isaks känslor. Det finns så mycket outtalat mellan oss, så mycket vi aldrig sagt till varandra. Kommer det att sägas nu?

Huset ligger öde. Det enda som lyser är julstjärnan jag hängt upp i hans gamla pojkrum. En julstjärna av orange papp, som Isak tyckte om som liten. Vem är han nu?

Han öppnar bildörren och börjar gå mot huset. Jag sitter kvar och tittar efter honom. Vi har inte sagt ett ord till varandra från tågterminalen och hit. Vad tänker han? Vad känner han? Hur ska jag hinna nå fram till honom på tjugofyra dagar?

När han kommer fram till ytterdörren hittar han nyckeln i krukan på några sekunder. Det är som om han aldrig varit borta, men ändå har det passerat tjugo år. Vem är han nu? Vem är jag nu? Vad har hänt i våra liv under dessa tjugo år? Vad hände de tjugo första åren i hans liv? Något måste gått fel? Vad gjorde jag för fel? Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

Jag känner varma tårar mot min kind. Samtidigt ser jag igenom köksfönstret hur Isak öppnar kylskåpsdörren och dricker direkt ur mjölkpaketet. Jag har sett det så många gånger förut. Ibland har det irriterat mig. Idag känner jag bara lättnad. Han känner sig fortfarande hemma. Kanske kommer vi hinna hitta tillbaka till varandra på tjugofyra dagar. Hoppet har funnits där tidigare, men när jag mötte honom idag, så försvann det. Nu har det kommit åter. Jag känner mig tacksam!




Kommentarer

Malin sa…
Så bra skrivet, ska bli spännande att följa!!
Ellinor Wikman sa…
Tack Malin! <3
Staffan sa…
Tack Ellinor, vilken härlig öppning av första luckan i julkalendern! Man blir direkt nyfiken på morgondagen.❤️
Ellinor Wikman sa…
Tack Staffan! ❤️
Anonym sa…
Detta ska bli spännande 😍 Tack för att du gör detta Ellinor!
Ellinor Wikman sa…
Åh, tack! ❤️

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.