Fortsätt till huvudinnehåll

Vägen fram - del 4 av 24

Morgonpromenaderna känns roligare nu, när jag kan läsa inköpslistan där hemma. Jag kan den förvisso utantill numera, men roas ändå av att läsa den. Kanske skulle jag kunna unna mig att sova lite längre och inte bry mig om om jag möter någon på promenaden, men jag är inte riktigt redo än. Mobilalarmet för fortsätta ljuda klockan fem ett tag till.

Jag har fått ny energi och det känns inte alls svårt att hitta julgardinerna. De ligger ju där i garderoben i hallen, där jag alltid brukar lägga dem. Jag sätter på radion på hög volym, så att jag kan höra den från köket till både vardagsrummet och sovrummet. John Lennon sjunger Happy Christmas med ömhet i rösten. Julgardiner hängs upp i varje rum. Jag måste ha stege för att nå upp till gardinstängerna. När allt är klart får jag en impuls att köpa nya blommor att ha i fönstren, kanske julstjärnor. Kanske nästa gång jag är i affären?

På kvällen tar jag fram mobilen medan jag tittar på nyheterna på TV. Jag börjar skriva ett sms till medmänniskan, som lämnat sin inköpslista i min kundkorg.

"Har du funnit en gul folkvagn ännu? Jag äger ingen bil, men bor i ett sekelskiftshus."

Jag vågar såklart inte skicka meddelandet, men jag låter det finnas kvar som utkast. Det känns ändå som om vi börjat tala med varandra.

Kommentarer

Ljusletaren sa…
Älskar dessa små sammanhängande berättelse. Kul med länkar och hänvisningar för det förstärker hela till historia. Måste gå tillbaka om läsa det jag har missat/ kram
Upplever att det är en människa som efter en depression sakta men säkert kommer tillbaka till livet. Jag undrar vems inköpslista "jag" har. Fin stämning i texten.

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...