Fortsätt till huvudinnehåll

Skrivpuff 2, 2 juni 2017

Längst ner skrevet hon sitt namn och gjorde ett litet hjärta. Vanligtvis brukade det lilla hjärtat följas av en glad gubbe, men idag var inte en sådan dag. Oron härskade över hennes medvetande.

Mobilen låg bredvid det handskrivna brevet, som på sina ställen hade bokstäver av blått bläck som flutit ut en aning. Tårar som skapat liv i berättelsen om allt som hänt. Telefonsamtalet kom lägligt. Brevet var färdigskrivet och hon hade kommunicerat med någon som inte skulle svara henne på flera veckor. Nu fick hon chansen att skrapa på ytan och prata om en bråkdel av allt det hon skrivit med någon som kunde ge henne respons direkt.

Under samtalet klottrade hon brevets marginal full av små teckningar. I marginalen växte det fram ett hus och en barnvagn, hjärta efter hjärta efter hjärta. Handen klottrade okontrollerat. När samtalet var slut gick hon tillbaka till sin säng. Brevet låg kvar på köksbordet. Sönderklottrat, men hon skulle skicka det ändå. Hon hade inte krafter att skriva ett nytt.

Kommentarer

En kvinna med mycket längtan. Undrar vem som ringde?
Kul att "se" dig här på Skrivpuffen igen.
Vilken spännande text. Undrar både över samtalet och vem som är mottagare av brevet.
Åh så fint skrivet! Känslor i varje tecken - I like a lot!

Populära inlägg i den här bloggen

Det gåtfulla landet

I det gåtfulla landet Vila finns näckrosor i rosa och lila I varje möte med färgglada tjädrar får du gåvor i form utav fjädrar När du vaknar minns du ingenting men på huvudkudden ligger en nätt liten ring Under kudden ligger fjädrar som ger kraft en energi du aldrig tidigare haft Välkommen till det gåtfulla landet Vila Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Skrivpuff - 10 augusti 2018

I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Du sover djupt. Andas tungt. Nu är allt stilla och lugnt. Ibland är det svårt att skilja dig från mig, att se vilka känslor som är mina. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett. Jag känner glädje. Den är min. Innan du somnade lånade jag din oro. Medkänsla är människans nyckel till förståelse. Ibland kan vi snurra in oss i andras förebråelse. I mörkret ser jag din siluett. Mitt hjärta gör en piruett.

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte. Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig. - Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma. Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem ...