Författarutbildning

Det hände sig som så att jag snubbla på en tå som satt på en liten, vacker fot som för mig var ett hot Jag hade sett henne förr Hon stängde en dörr Nu tog hon tag i min arm innan jag föll i hennes barm Plötsligt var hon inte så kall listig som räv fick hon mig på fall Vi språkade i mången timma i tågkupén fönstren imma Idag är vi ett äkta par Så kommer det va i alla dar

"Du är så fantastiskt vacker! Jag vill inte avsluta det här än!" tänker hon och ler. Istället för att måla sista penseldraget på porträttet och skriva sitt namn längst ner till höger, så drar hon ett svart streck över det intensivt bruna håret, så att hon får måla det igen.

Varje del av en människas liv ger oss något, något viktigt. Utan mörker inget ljus. Om du aldrig varit sjuk kan du inte på djupet uppskatta att du är frisk. Utan mörker inget ljus. Om du aldrig varit olyckligt kär kan du inte på djupet uppskatta besvarad kärlek. Utan mörker inget ljus. Varje del av en människas liv ger oss något, något viktigt.

Det hade varit mörkt en tid, mörkt i mitt inre. Varje morgon när jag vaknade blickade jag inåt och hoppades på en strimma ljus, så en natt drömde jag om ett ljussken. En underbart, vacker gestalt. En ängel sänd av Gud. När jag vaknade den morgonen och blickade inåt och hoppades på en strimma ljus, så var ljus allt jag såg. Mörkret hade skingrats. Jag såg just ingenting, ingenting, bara ljus. Jag visste att det var början på något nytt. Konturerna skulle sakta växa fram och när jag blickade inåt om några dagar, så skulle jag kanske se den nya vägen för mitt inre. Den nya ljusa vägen.

Men allvarlig talat ska vi inte le lite mer, eller? Hur svårt kan det vara? Jag menar le, är det så svårt. Jag provar.

Några få droppar i en öken full av sand En dröm om deras kroppar hjärtan som sätts i brand Vattnet var slut sedan länge Solen ansiktet bränt Runt hans hals fanns ett hänge ett smycke för honom känt I berlocken fanns en bild av kvinnan han önskade möta Plötsligt blev vinden vild ett regn gjorde kläderna blöta Han blickade upp mot skyn tackade Gud för bönesvar Framför honom låg byn där hon en gång var

Palsternackan låg orörlig på skärbrädan. I två delar. På tummen satt plåstret. Han undrade om han skulle våga fortsätta försöka. Med ett påklistrat leende låtsades han att det inte gjorde ont och att han inte var rädd att misslyckas. Hon pressade vitlök som om ingenting hänt. Han hade trott att hon skulle komma till undsättning och plåstra om honom. Han misstog sig.